Pumping Air

by Antique Rice.

Xiamen, Mars: jag och L. på frukost nere vid vattnet. T.o.m. Laopo ser risig ut denna torsdagsförmiddag, på sedvanlig manér fräsande och kommenderande de slyniga filipinska servitriserna, som inom 2 månader alla kommer att sluta när Leffes partner till slut fattar att han den här baren aldrig var en bra idé, och att Leffe är t.o.m. ett sämre val av affärspartner än Maddoff, sämre än att inte ha någon alls, och faktiskt ett sämre val än helt enkelt riva sönder och spola ned tre års besparingar och ansträngningar i toaletten.

Min frukosttallrik kommer, och jag höjer oavsiktligt blicken mot den bortre byggnaden och ser en gestalt komma ut genom dörren. Leffes entré är helt enkelt surreal mot bakgrund av morgonbrisen som ver genom Haiwan gongyuans palmer, krusande vattnet som skimrande reflekterar Xinlin-sidans blygsamt grönskande bergstoppar, accompanierat av någon enstaka fiskmås som tappat bäring på Taiwan. Ända bortifrån vårt bord vid vattnet inbillar jag mig se ett vagt os emanera från hans gråa, fettiga hår, klibbande över pannan och nästan självlockigt av mångårig vanvård och konstant missbruk av alkohol, svordomar och dåligt umgänge. De blodsprängda ögonen har svårt att fokusera, och rynkorna kring de slappa kinderna har smutsränder från vad jag bara kan hoppas är loftets skitiga madrass och inte en faktiskt del av hans ansikte. Leffe vinglar förbi mellan baren och Laopo – det är oklart om han noterar vem hon är –, greppar en öl av den kinesiska bartendern, är väldigt nära att ramla nedför trätrappen, och spillar en ansenlig mängd öl över de solkiga och väl tighta jeansen. Han drar ut en stol och sätter sig, fortfarande utan att säga ett ord, och förstås utan att fråga om lov (det är ju hans bar). Blottande två rader gråsvarta tänder som bör kunna ramla ut av sig själva innan dagen är över avger Leffe en inhuman pust av de senaste tre dagarnas 56-åriga fylla och tar sig dagens första rejäla klunk öl. L. stirrar på mig i vantro.